I Sverige har vi fått detta om bakfoten. Det är vår heliga ko. Arbete sägs med vördnadsfull darr på rösten och en liten tår i ögonvrån. Det har blivit universalmedlet för ohälsa. När jag ser tillbaka på min sjukdomsresa ser jag med tydlighet att det var arbetet som var grundorsaken till den sk ohälsan. Hade jag inte arbetat hade jag varit frisk. Nu förtiden är det omöjligt att utföra de enklaste vardagsgöromålen. Att överhuvudtaget ta sig ut genom dörren är en händelse som sker någon gång/år i bästa fall. Någon gång då och då är det bättre och då sker det stora saker såsom tvättstuga, dammsugning eller att laga mat. Detta tillstånd håller i sig någon timme för att sedan övergå i ren utmattning med sängläge resten av dan och kanske t om resten av veckan.
Arbete är det sista jag vill, kroppen vägrar att ha med någonting stressande att göra överhuvud taget. Den stänger fullständigt av bara vid tanke på att flänga omkring. Det går inte att få den till läkare, rehabilitering alls. Några arbetsträningar har det blivit (4 st) med full kollaps som resultat. Så det är definitivt inte aktuellt någonsin.
Ska jag på något som är i närheten av rehabiliteringar eller arbeta av någon som helst sort ska det vara 100 % garanti att ett återfall icke finns med i bilden.
Det har gått 2 år efter det senaste återfallet och jag kan andas, men gör det med smärtor i hela kroppen och en kropp som blir paralyserad vid minsta lilla orosmoment. Som försäkringskassa, arbete, arbetsförmedling, praktik, rehabilitering,
Först 100 procent livsduglighet, sen kanske så skulle det kunna gå att ta sig till ett jobb nån timme i månaden.
Arbetet gjorde mig sjuk och jag aktar mig noga för ens gå i närheten av något liknande.
LÅT MIG FÅ DÖ I FRID för leva den är en omöjlighet
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar