hallå

I´m back

så länge det varar....jag vet inte om jag har blivit så skadad efter 3 års isolering utan att han nån att prata med. På nått vis verkar det som om det är förbjudet att vara jag, den jag är nu......skräckslagen för utförsäkringen då vill ingen ens veta att man finns. Det sopas undan och viftas bort med råd som på de senaste 8 åren inte funkat och som lagändringar satt stopp för.

Det går inte att vara positiv i en tillvaro som är negativ. Allt jag säger, ser, funderar på har sitt ursprung i detta enda. Varför får jag inte finnas till? Det som gör det uthärdligt är andra människors spontana kontakt....vilket oftast är helt okända.

Det som gör mest ont och dränerar livslusten (den liiiila som kanske finns kvar) ur en är vänner som blir sura, undviker en eller helt enkelt inte förstår ett litet rop på hjälp o empati. Det behövs bara att en enda visar att dom vill att man finns och att man trots panikångest och fobier är viktig i dennes liv.

Nu verkar det inte vara så...det är tyst och det är tomt. Helgen kommer och det är en pina även när man är någolunda ok. Jag vill ju bara prata bort en stund.